loading...

Några Rader....

Ett utdrag från min kommande bok.
"
Du sitter med boken i din hand och med en spänd förväntan på vad den innehåller och vad den kan ge dig. Förhoppningsvis allt det som du just nu behöver och den lilla extra gnistan i livet. Spänningen som pirrar inom dig och längtan som bara vill slå ut i blom för att visa vem du är.
Som den första kärleken när man inte kunde förklara och inte heller förstå men man vågade ändå.
Läs och låt orden bilda dina egna upplevelser som ingen kan ta ifrån dig och där du inte behöver förklara dig för någon. Boken är skriven till oss alla men det är bara du som kan tolka den på ditt sätt. Jag tror i min enfald att du har barnasinnet kvar inom dig samt att du vågar hoppas och tro på pirret inom dig.
Låt innehållet ta med dig på en resa där du minns och vill minnas mer samtidigt som du längtar efter nästa uppenbarelse på djupet inom dig.
Din längtan bär frukt en dag och glöm inte av att dina lyckliga stunder skapar dina starkaste livsgrunder.
Inget i boken var givet från början och inget blev som jag tänkte mig då jag skrev de första raderna. Å andra sidan är jag van att sitta bredvid och bara lyssna till det som kommer till mig men det är inte alltid som jag tar till mig informationen.
En fråga som ständigt poppar upp inom mig och som jag fortfarande inte vet om jag kan förklara till fullo är;
Vem Är Daniel Sernryd?
Låt mig i alla fall få försöka.

 

Jag föddes en regnig dag i mars 1963 och det två månader för tidigt på ett sjukhus i dåvarande Väst Tyskland. Att födas som prematurbarn på 60- talet är inte samma sak som att födas idag med den tekniska utvecklingen som skett de senaste 40 åren inom sjukvården.
Mitt liv hängde på en skör tråd och till råga på allt så tappade personalen mig på golvet vid själva förlossningen. Så visst gjorde det ont att födas.
Anledningen till att mitt liv hängde på en skör tråd var min vikt på 1020 gram samt min immuna sjukdomsbild som för övrigt än idag inte är fastställd. Jag fick ständiga blodtransfusioner och på grund av min ovanliga blodgrupp, så var det min behandlande läkare själv som fick ge mig av sitt blod. Är det en slump tro?

 

Mina föräldrar var unga och oerfarna samtidigt som de levde utomlands, långt ifrån släkt och vänner som kunde hjälpa till. Varken mina föräldrar eller den dåvarande tyska sjukvården hade någon förhoppning om att jag skulle överleva utan det var min mormor som krävde att jag skulle skickas till henne i Zagreb – Kroatien för hennes kärleksfulla omvårdnad.
Som det första barnbarnet i familjen så fanns det ett överflöd av kärlek samt en enorm GUDS tro hos min mormor.
Jag skulle överleva så var det bara och mormor skulle be både dag och natt samt besöka specialister på sjukhuset i Zagreb. När jag väl kom till mormor så påbörjades min långa återhämtningsperiod. Det tog mormor och ett antal specialister inom den dåvarande kroatiska sjukvården fyra år att få ordning på min sjukdomsbild.

Jag åkte ständigt in och ut på sjukhuset samtidigt som mina föräldrar fortsatte att skicka pengar till behandlingarna från Tyskland där de levde och arbetade. Låt mig säga att vita läkarrockar var inget jag tyckte om som barn och än idag så har jag en avvaktande inställning till dem.


Att jag redan som barn såg och upplevde andra sidan var helt naturligt då även min mormor med sin djupa gudstro gjorde likadant, även om det stred mot den katolska läran.
Jag var fruktansvärt mörkrädd som barn och kan idag förstå varför men det var inte alla i min omgivning som gjorde det då.
Att sedan mina syner och upplevelser bekräftades av mormor var och är min stabila grund i mitt liv som medium idag. Vill nog påstå att min mediala gåva kommer från min mor som i sin tur har ärvt den från min mormor.

Min första mediala rådgivning fick jag tidigt som femåring och då inte från mormor utan från tanten med den STORA GRÖNA BOKEN.
Vi bodde i ett radhusområde mitt i centrala Zagreb men ändå på landet.
Ja så var det faktiskt.
Det var väldigt pittoreskt med kullerstenar, vinrankor, grönsaksodlingar, gäss och kaniner.
Låt oss kalla tanten för Mira då det är ett namn jag tycker om samt att det betyder lugn på kroatiska.


Mira var en ensamstående kvinna utan barn och hon var medial samt mycket mer öppen än vad min mormor var med sin katolska trosuppfattning med tillhörande tabun.
Mormor och Mira tyckte om varandra så där lite lagom även om de alltid var korrekta mot varandra. Glöm inte att min mormor var djupt troende men ändå liberal men att Mira var mer öppen eller som vi idag skulle säga medial/andlig.
Jag var ofta hos Mira och hälsade på även om det var strängt förbjudet enligt min mormor. Visst älskade jag min mormor och gör så än idag men i vissa saker var jag tvungen att gå emot min mormors önskan.

 

Min nyfikenhet förde mig allt oftare till Mira och jag minns den stora gröna boken som det ofta lästes ur när jag var på besök. En andlig bok som än idag kan fascinera mig men som trollband mig då. Mira tyckte väldigt mycket om mig och var alltid så glad när jag smög mig in i hennes lilla krypin.
Visst fanns det andra barn där som hälsade på, även mina kusiner men ingen av dem tyckte om Mira utan fann henne snarare kuslig. Inget som jag tyckte var tråkigt utan snarare glädjande då jag fick den uppmärksamheten jag så innerligt sökte med mina syner och röster inom mig. Mira kunde förklara mina syner och min hörsel och bekräfta mig i dem. Jag kommer ihåg att vid ett par tillfällen så var vi många barn som ville hälsa på Mira samtidigt men att hon vid dessa tillfällen var trött och skulle vila. Varpå hon alltid ropade tillbaka mig och frågade om jag ville göra ett ärende till affären i området åt henne.
Självklart ville jag det och hon sa alltid att det var hennes sätt att få prata med mig själv. Jag utförde alltid ärendet och lämnade varorna hos henne för att sedan stanna kvar ensam med henne. Ibland så köpte jag varor som hon inte behövde för stunden men som kunde användas någon gång och Mira log när hon visade mig varudubbletterna som redan låg i skåpet. Det hände också att mina vänner knackade på hos Mira för att fråga om jag ville komma ut och leka för att de hade sett när jag smög mig in hos henne men Mira svarade "Daniel är inte här, han är redan ute och leker". Kan ni nu förstå dessa magiska stunder med Mira i mitt liv som barn.

 

Enligt min mormors önskan så skulle vi barn hjälpa våra grannar om det behövdes med att handla eller bära, så var det bara.
Det handlade om att bygga ett socialt nätverk för kommande behov och i mitt fall för att passa mig när mormor var bortrest korta stunder.
Man hjälptes åt i radhusområdet "Plinarsko Naselje".
Mina besök hos Mira började alltid med att hon pussade mig på pannan för att sedan be mig hämta den stora gröna andliga boken. Boken var stor och tung då jag var liten och späd, så att hämta den högt upp på bokhyllan gick inte alltid så lätt.
Mira fick allt som oftast hämta boken (med tiden lyckades jag faktiskt lyfta ner boken själv från hyllan i sovrummet).
Mira började läsa ur boken och jag satt på helspänn bredvid och lyssnade utan att våga röra mig, än mindre nysa. Att jag idag inte kommer ihåg alla händelser är helt naturligt men just den här episoden nedan minns jag med hjälp av min rektor Haifar samt alla de känslor som har satt sig på djupet inom mig.
"
Det är vinter min kära Daniel och du är ute och leker med de andra barnen. Du fryser men vill inte gå in och avbryta leken. Du blir genomblöt och måste nu gå in för att byta kläder och för att värma dig. Lyssna på vad din mormor säger och det gör du ju alltid men den här gången ska du inte göra allt hon säger till dig. Du ska INTE hämta dina torra vantar ovanför spisen, då jag ser dina händer som svårt brända.
Håll dig borta från spisen älskade Daniel.


"
Mira upprepade orden om spisen och mina händer om och om igen.
Nu hör det till saken att den första snön hade börjar falla för vintersäsongen och det var redan mörkt, så det kunde inte hända idag tänkte jag. Innan jag gick hem till mormor så pussade Mira mig ännu en gång och sa att varningen gäller för morgondagen.
Jag minns att jag vaknade tidigt den dagen och att jag fortfarande inte kunde släppa tanken på vad Mira sagt samt att jag råkade försäga mig till min mormor. Milt sagt så skällde mormor ut mig av två anledningar. Den första var att jag bröt mot regeln om att inte vara hemma hos Mira och den andra var att Mira inte skulle skrämma upp barn.
Vi fick hjälpa våra grannar men inte vara hemma hos dem om inte mormor var informerad om det.

 

Det tog inte lång stund efter frukost innan det knackade på dörren och där stod mina vänner fullt påklädda för en dag i snön. Jag vet att jag var ivrig på att komma iväg samtidigt som orden från Mira gjorde sig påminda i mina tankar.
Jag var ett barn och barn glömmer fort även om jag som vuxen också gör det idag. Vi lekte och vi blev blöta i snön. Jag sprang in till mormor och fick nya vantar och överdragsbyxorna samt stövlar. Dagen gick och inget hände. Det lackades mot kväll och alla barnen försvann från lekplatsen. Jag gick hem och var glad över hur dagen hade varit.
Jag tog av mig kläderna en bra bit från vedspisen i köket som alltid var varm under den kalla årstiden. Mormor såg till att jag blev mätt och belåten och att jag därefter skulle hämta min pyjamas som låg på räcket till spisen.

Jag springer iväg men snubblar på mattan i köket och faller handlöst framåt samtidigt som jag tar emot med mina bara händer på spisplattorna.
Skriket och smärtan kan jag än idag känna när jag minns händelsen. Mina händer var som två feta labbar med blåsor stora som vattenballonger. I min desperation och smärta så sprang jag ut genom dörren och hem till Mira som redan väntade på mig. Mira satt vid dörren och bara lugnade mig samtidigt som den redan förberedda salvan smordes in på mina såriga händer. Mira log och pussade mig återigen på pannan och sa orden jag aldrig skulle komma att glömma.

 

Vissa saker i livet är förutbestämda men långt, långt ifrån alla.

 

Samtidigt som hon sa dessa orden så knackade det på dörren och där stod min mormor med tårarna rinnande på sina kinder. Den natten fick jag sova på rygg med två kuddar som stöd för mina händer. Dagen därpå fick jag återigen mina händer insmorda med Miras salva men nu av min mormor. Ja, Miras kunskaper var djupa inom många områden men framför allt inom örtmedicin där hon enligt min mormor var den skickligaste kvinnan i hela Zagreb.
Tro mig om jag säger att mormor visste allt av vikt som hände inom en mils radie och lite till ibland. Behöver jag säga att mina händer blev helt återställda utan några läkarbesök vilket ändå bara skulle förvärrat det, enligt Mira.


Mira stod mig nära under resten av hennes liv och att hon vid flera tillfällen var hundra procentig i sina förutsägelser om mig och min familj.
Min uppväxt med mormor vara bara av godo i mina ögon sett och den kärleksfulla tiden var och förblir den bästa i mitt liv. Jag flyttade för gott från min mormor vid sju års ålder för att börja skolan i Sverige, även om jag återvände på somrarna till mormor, Mira och Kroatien.

Jag växte upp som ett barn av sjuttio talet där vi alla skulle vara lika och ingen fick sticka ut men det gjorde jag ju redan.
Bara det faktum att vara född i Väst Tyskland av Kroatiska föräldrar med ett konstigt efternamn gjorde mig så mycket mer utsatt för den rådande socialistiska jämlikheten i Sverige.
Mina föräldrar flyttade från Väst Tyskland till Sverige för att arbete och det gjorde de från dag ett i Sverige och resten av sina liv tills pensioneringen.
Synerna inom mig förvann inte bara för att jag nu var i Sverige utan snarare förstärktes de i samband med min stora sorg över att inte längre få vara nära den kvinna som jag såg som min mor, dvs. min mormor. Minns inte hur många gånger jag somnade gråtandes med en enorm smärta i hjärtat när jag kippade efter andan om och om igen samt en klump i magen.
Vet också att det vara likadant för min mormor då vi ofta fick brev från henne med samma tunga sorg och vemod, enligt min mor.
Synerna inom mig förvärrades och jag var ständigt mörkrädd men det fanns ingen vuxen i omgivningen som verkligen brydde sig. Mina föräldrar var fullt upptagna med att få min fars psykosomatiska sjukdomsbild att passa in i den tidens läkarutlåtanden.
Kan inte räkna hur många gånger jag som barn fick sitta med min far i ambulansen upp till akuten. Min mor var tvungen att ta hand om lillebror hemma och hämtade mig först senare på kvällen när hon fått barnvakt. Inget att gnälla över men det påverkade mig och min syn på livet samt mina föräldrars oförmåga till föräldraskap och vänskap men jag klandrar dem inte utan bara inser fakta.

 

Min första riktiga kontakt med sjukvården i Sverige fick jag som elva åring. En dag i skolan så var min mage i obalans som den ofta var och jag fick huvudvärk och var tvungen att uppsöka skolans sjuksyster. Jag råkande berätta för sjuksyster att jag ofta drömde om att jag föll i sömnen och att jag alltid vaknade med ett ryck precis innan jag skulle slå i marken. Mina syner kom också upp i samtalet och där hände det något som inte blev bra.
Jag remiterades till en läkare som ihop med mina föräldrar tyckte att behovet av lugnande medel var stort för tillfället. Man ansåg helt enkelt att jag var ett nervöst och stressat barn. Pillren hämtades ut av min far som för övrigt var expert på receptbelagda piller i alla dess former.
Varje morgon stoppades ett piller i min mun och svaldes av mig i tron om att jag var sjuk och behövde bli bättre. Jag blev helt personlighetsförändrad, lugn men också känslokall och mina syner försvann helt och hållet. Magen fortsatte att krångla och huvudvärken låg hela tiden under ytan som en konstant molande värk. Åren gick och tabletterna hämtades regelbundet ut av min far tills en dag när jag var fyllda 15 och vi var på ett nytt apotek då det gamla var under renovering.

Kvinnan bakom disken som var ung och troligtvis nyexaminerad fick receptet i vanlig ordning men hennes första fråga till min far var; varför ger ni det här till ert barn? Pappa stod tyst en lång stund men han svarade inte. Kvinnan plockade fram en bok (patient Fass) som på den tiden fanns bakom disken och slog upp tabletterna. Därefter bad hon min far läsa vad de gjorde för inverkan eller borde jag säga åverkan på en kropp.

Det är den enda gången i mitt liv som jag har sett min far gråta som vuxen. Han blev bestört över vad han i god tro hade utsatt mig för och tabletterna hämtades aldrig mer ut.
Tiden gick och min medialitet fortsatte att lysa med sin frånvaro men jag var fortfarande mörkrädd.


Tonårstiden försvann fort och livet lekte men så en dag när barnen och familjelivet väl var ett faktum för mig, så hände det något.

Min mormor dog och jag fällde inte en tår utan bara blev låg inombords. Jag gick djupare och djupare inom mig själv med ett förödande resultat för min familj. Jag visade ingen tillgivenhet till min sambo eller barnen utan stängde av allt som hade med känslor att göra. Jag blev deprimerad och ställde frågan om det här var allt som livet hade att erbjuda mig.
De destruktiva tankarna inom mig började ta över och en dag så var beslutet fattat. Jag gör det, så allt bara tar slut men det var då som rösten för första gången hördes utifrån och in. Rösten var klar och tydlig och det var budskapet också. "Din tid är inte kommen, Din tid är inte kommen" sedan var det tyst. Det var som om någon tände belysningen för mig i livet och jag började åter leva för min familj och för framtiden. Min rädsla för mörkret inom mig var som bortblåst och livet fick en ny mening. Jag började åter se och känna av andevärlden samt att min mormor nu var på besök hos mig. För varje andligt besök mormor gjorde hos mig så förändrades klumpen i magen tills den en dag helt försvann. Det vara tårar och åter tårar som krävdes inom mig för att släppa blokeringen till min mormor. 

 

Sakta så sakta rullade livet vidare och jag blev äldre samt mognare.
Kände inom mig att tiden var inne för en andlig fördjupning och jag kontaktade ett medium i Göteborg för en sittning. Efter vägledningen så visste jag att det här var min väg i livet och bitarna inom mig började falla på plats och jag närmade mig fyrtio strecket.


Tog mitt andliga certifikat 2007 och har sedan dess varit verksam som medium i Sverige.


Släppte min första andliga bok 2010 "Övergången En Utmaning" och på den vägen är det.
Du läser nu ett utdrag ur bok nr två men ska komma fler.


Min andliga resa i livet går vidare och jag hoppas att du också följer din andliga väg i livet.
Så några rader blir lätt till en sida och en sida till ett kapitel taget ur mitt livs bok som Daniel.

Ett öppet hjärta upplever så mycket mer i livet, så öppna hjärtat ditt.

Frid finner endast den som söker den.
Sök den med ett öppet hjärta min vän

 

Sävedalen den regniga sommaren 2012.
Daniel Sernryd